3.2.1 Provningsområde
ET-provning används för provning av material inom följande tre områden.
- Felsökning
- Materialkontroll
- sammanblandning
- hårdhet
- härddjup
- Skikttjockleksmätning.
Felsökning är det största användningsområdet. Med hjälp av olika typer av givare och utrustning kan man upptäcka mycket små diskontinuiteter i det provade materialet.
Materialkontroll: ET-provning kan med fördel användas för kontroll av materialsammanblandning. Även andra materialegenskaper kan provas, till exempel härddjup och hårdhet.
Skikttjocklek: Med utrustning för skikttjockleksmätning kan till exempel ett färgskikt på ett metalliskt material kontrolleras. Det går även att mäta skikt, tjocklek, mellan två olika metaller till exempel kompoundrör.
3.2.2 Givartyper
Givarna till en ET-utrustning kan utformas på många sätt beroende på provmaterialets geometriska form. För provning inom stålindustrin, där vi till stor del provar runda material, kan följande varianter förekomma:
Genomgångsgivare används vanligen för att prova hela ytan på i första hand runda material såsom rör, tråd och stång. En genomgångsgivare kan givetvis utformas för andra former, till exempel för fyrkantrör. En begränsning med genomgångsgivare är att detekterbarheten avtar med ökande diameter.
Ytgivare används för att avsöka en begränsad del av provmaterialets yta, till exempel provning av enbart svetsen på ett svetsat rör med stor diameter, provning av plåt och band eller andra större detaljer.
Invändig givare är principiellt detsamma som genomgångsgivare, men provning av ett rör sker från insidan.
Roterande givare är principiellt en ytgivare som roterar runt eller på ytan av ett provföremål.
3.2.3 Spolsystem
En induktiv givare kan utformas på flera sätt, där val av lindningar och spolsystem och deras geometriska utformningar är viktiga beroende på vad man avser med provningen.
Två vanligt förekommande provningsmetoder är:
- differensmetoden (dubbellindade)
- absolutmetoden (enkellindade)
Differensmetoden: Givaren består av två motlindade spolar. När en växelström matas över spolarna, A + B, bildas i spole ”A” ett magnetfält i en riktning och i spole ”B” ett magnetfält i motsatt riktning, vilket gör att magnetfälten från spolarna tar ut varandra och på så sätt ”balanseras” givaren.
Diskontinuiteter, sprickor, inneslutningar med mera, uppträder normalt lokalt på ett provföremål. När en diskontinuitet passerar under givaren påverkas en spole i taget.
Absolutmetoden: Givaren har endast en spollindning, vilket innebär att, när en diskontinuitet passerar under givaren, påverkas spolens balans.
3.2.4 Avstånd mellan provföremål och givare
Avståndet mellan spole och provföremål är av avgörande betydelse för känsligheten vid ET- provning. De termer som används för att beskriva skillnaden i avståndet mellan spole och provföremål är Lift-off för ytgivare och fyllnadsfaktorn för genomgångsgivare/invändig givare.
Lift-off: När spolen förs närmare provföremålet, kommer det inducerade magnetfältet att påveras av provföremålet, varvid en ändring i virvelströmmarna erhålls. Flödestätheten är störst nära spolen och avtar med avståndet från spolen.
Varje variation i avståndet mellan provföremålet och spolen kommer att ge en ändring av virvelströmmarna, och därför är det viktigt att avståndet mellan spole och provföremål är konstant under provningen.
Lift-offeffekten används bland annat för att mäta avståndet mellan givare och provföremålet, till exempel vid skikttjockleksmätning.
Fyllnadsfaktorn används för genomgångsgivare och invändiga givare. Fyllnadsfaktorn är ett mått på det kvadratiska förhållandet mellan givarens diameter (d2) och provföremålets (d1). (Gäller för invändig givare). På samma sätt som lift-offeffekten vid ytgivare kan små variationer i avstånd mellan spollindning och provföremål ge förändringar i virvelströmmarna. Det är viktigt att fyllnadsfaktorn är så nära 1 som möjligt för att maximal känslighet skall erhållas.
