1.2 Tillämpade tekniker

Vid gammaradiografi används en isotop av något grundämne som strålkälla. Isotoper kallas sådana atomslag, där neutronantalet i kärnan varierar och protonantalet förblir konstant.

Vissa isotoper av ett grundämne är instabila och sönderfaller under utsändande av elektromagnetisk strålning. Strålningen från en isotop kallas för γ-(gamma)-strålning. Den har en våglängd på cirka 0,1–0,001 Å (10^-9–10^-13 m).

En isotops aktivitet mäts i becquerel (Bq). 1 Bq betyder att 1 st atomkärna sönderfaller per sekund. Den äldre enheten är curie (Ci). Sambandet mellan enheterna är att 1 Ci = 37 x 109 Bq.

Nedanstående tabell visar några i detta sammanhang vanliga isotoper och deras respektive halveringstid, samt användningsområde för olika godstjocklekar i stål. Med halveringstid menas den tid som åtgår för att strålningsintensiteten skall avta till hälften.

Vid röntgenradiografering användes så kallade röntgenrör som strålkälla.

Principen för ett röntgenrör är att elektroner accelereras och slungas mot en anod bestående av en wolframplatta. Detta sker under vakuum. När elektronerna träffar wolframplattan (target) bildas röntgenstrålning.

Strålningens energi bestäms av spänningen mellan katod och anod. Röntgenrörens ”styrka” anges därför i kV. Vanliga kV-tal på röntgenrör är: 50, 100, 150, 200, 250, 300 och 400 kV.

Röntgenstrålningen har en våglängd av cirka 0,01–1,0 Å (Ångström), (10^-12–10^-10 m).

För att kunna genomstråla grova godstjocklekar kan man behöva tillgripa högenergetisk strålning, som alstras av speciell utrustning så kallade linjära acceleratorer. Dessa kan ha en strålenergi motsvarande 1–12 MeV.

Film

En röntgenfilm består av ett transparent ark av cellulosaacetat med ett skikt av silverbromid på båda sidor. Denna ljuskänsliga film svärtas också av radioaktiv strålning.

Det finns filmer med olika grova silversaltkorn, vilket påverkar exponeringstid och känslighet och kontrast.

Varje filmtyp har en karakteristisk kurva, som visar sambandet mellan logaritmen av den relativa exponeringen och filmens svärtning.

Film tillhandahålls vanligen vakuumförpackad i olika format. Denna förpackade röntgenfilm kan ofta placeras direkt mot provobjektet. Efter en exponering framkallas, fixeras och torkas filmen. Detta görs ofta i en automat.

Avbildningen av ett objekt vid genomstrålning med röntgenstrålning kan göras direkt på en fluorescerande skärm. Vid denna typ av undersökningar får man vanligen inget dokument.

Ett modernare sätt är att låta den genom objektet transmitterade strålningen tas upp av en bildförstärkare tillsammans med en TV-kamera. Då erhålls en digitaliserad bild som kan behandlas på olika sätt.

Bilden kan visas direkt på en TV-monitor under tiden som objektet vrids och vänds för att ett eventuellt fel skall visas optimalt. Kamerasignalen kan också spelas in på en videobandspelare. Med hjälp av så kallad bildbehandling kan videosignalen då bearbetas elektroniskt så att bättre kontrast erhålls.

För att undvika den geometriska oskärpa som erhålls på grund av att strålkällan ej är punktformig, har en ny typ av röntgenrör tagits fram, så kallade mikrofokusrör.

Fokusstorleken som för konventionella röntgenrör ligger på 0,5–5 mm, ligger för mikrofokusrör på 10–100 μm. Med ett så litet fokus kan projiceringseffekten utnyttjas, så att en förstorad bild av provobjektet, eller del därav, erhålls.

Mikrofokusrör används ofta tillsammans med realtidsröntgen.