3.1 Värmningskurva

Värmningskurvan för en ugn väljs så att snabbaste värmning sker med minsta möjliga bränsletillförsel. Värmningskurvan väljs olika för olika material av skäl som anges nedan.

I början av värmningen, då materialet är kallt, värms det med energi från de utgående avgaserna ur ugnen. För att utnyttja avgaserna så effektivt som möjligt, ges avgaserna hög hastighet genom att ugnstaket dras ned och tvärsnittsarean minskas. Den ökande gashastigheten förbättrar den konvektiva värmeöverföringen från gas till material.

I nästa del av ugnen har man höga gastemperaturer och kan överföra stora energimängder genom strålning och konvektion. Då är det viktigt att ej värma för snabbt så att materialet skadas (bränns, spricker, böjs) eller avkolas. Under värmningen strävar man efter att få in tillräckligt med energi i materialet så att det blir genomvärmt. Värmeledningen för materialet spelar då en avgörande roll tillsammans med energiupplagringsförmågan.

Om materialet ej längre kan leda energin inåt i samma takt som det tillförs, stiger yttemperaturen snabbt och en lokal smältning/avbränna kan ske. Man har då överskridit den effektivaste värmningskurvan. För vissa material får man av strukturskäl eller spänningsskäl ej heller följa den maximala värmningskurvan. Sprickbildning kan till exempel lätt uppstå.

I slutzonen skall materialet slutligen ha uppnått så hög yttemperatur och lagrat upp så mycket energi totalt, att det inträder en temperaturutjämning över hela tvärsnittet med en slutlig korrekt temperaturnivå.

Man försöker undvika att få för hög materialtemperatur för tidigt i ugnen för att materialet ej skall utsättas för onödigt stor avkolning och avbränna om det måste ligga kvar i ugnen under lägre tid än planerat, till exempel på grund av driftstopp i valsverket.