8.14 Konstgjutning

Förr var vanligtvis mästaren såväl bildhuggare som gjutare. För framställning av exempelvis en staty krävdes ibland en tid av flera år, för större konstverk en hel mansålder.

Egentligen är all gjutning en konst men med konstgjutning avses idag gjutning av konstverk utgående från modeller framtagna av en konstnär. Konstgjutning sker idag i Sverige enligt följande två helt olika principer:

• Manuell formtillverkning (handformning).
• Cire Perdue-metoden (förlorat vax).

Vid konstgjutning med manuell formtillverkning utgår man oftast ifrån en trä- eller gipsmodell, som konstnären tagit fram. Med denna som modell tillverkas en form med kemiskt bunden massa, exempelvis furanhartsbunden massa.

Beroende på konstverkets utformning, exempelvis på grund av motsläppningar eller underskärningar, måste formen byggas upp av ett stort antal delar med olika partningar. Det är inte ovanligt att formen byggs upp av ett femtiotal delar. Efter formningen tas formen isär och modellen avlägsnas. Därefter plockas de olika formdelarna åter ihop. Denna typ av formning kräver mycket stor yrkesskicklighet. Exempelvis gäller det för formaren att lägga parterna så att formen kan tas isär och så att delarna efter hopplockningen styr in i och låser varandra och ger en stabil form. Figuren nedanger exempel på framtagning av en form för gjutning av en staty.

Cire perdue är franska och betyder i översättning förlorat vax. Metoden innebär att en vaxmodell packas in i en massa av gips och terrakotta. Sedan smälts vaxet ur och brons hälles i. Formen slås sedan sönder och bronsgjutningen är färdig.

Denna metod användes redan av de gamla grekerna och romarna. Från Italien infördes den till Frankrike och därifrån till Tyskland. Under 1500-talet göt konstnärerna själva sina konstverk i brons.

Formning enligt den förlorade vaxmetoden är ett arbete, som måste utföras mycket långsamt och tar lång tid. Denna metods alla möjligheter utnyttjades till fulländning under den tid då man gjorde de vackra och anmärkningsvärda gjutningarna av statyer, vars modeller formades av renässansens skickliga konstnärshänder under det sextonde och sjuttonde århundradet.

Som modell vid gjutningen används en skulptur framtagen av en bildhuggare.
En negativ form av modellen framställs oftast genom att belägga hela ytan på modellen med ett silikonskikt med en tjocklek på minst 5 mm. Utanpå silikonformen görs en gipsform, som ibland armeras med järntråd för att få tillräcklig hållfasthet. Gipsformen görs i delar, så att dessa kan avlägsnas från silikonavtrycket av modellen. Gipsdelarna sätts samman igen utan modellen och härigenom har man framställt en negativ form av konstverket.

I den negativa formen fylls flytande vax med temperaturen 70ºC. På grund av temperaturskillnaden mellan form och vax stelnar ett lager vax mot formen medan resterande vax töms ur formen. På detta sätt bildas ett vaxskal med tjockleken 3 – 5 mm. Detta skal är en exakt kopia av modellen. Invändigt fylls vaxmodellen med kärnmassa bestående av bränd lera uppslammad i vatten eller gips. Andra kärnmassematerial är chamotte och stenmjöl plus lermjöl. Därefter avlägsnas den negativa formen och kopian/vaxmodellen är nu klar. Sedan förs kärnstyrningar igenom vaxmodellen och runt denna uppbyggs ett system av gjutkanaler och luftkanaler.

Vaxmodellen påförs därefter ett tunt flytande lager av finkornig bränd lera och gips. Därefter byggs omkring vaxmodellen upp en låda, som fylls med formmaterial. När detta har härdat, avlägsnas lådan och formen är nu klar för urglödgning vid 700ºC i upp till 5 dygn. Tiden är beroende på storleken. Vid urglödgningen förångas vattnet från formmaterialet och viktigast av allt är att vaxet brinner upp. Massan blir keramisk. Där vaxet har varit uppstår ett hålrum i formen.

Efter urglödgning av formen är denna skör som maräng. Därför armeras formen innan gjutningen med plåtar och järnstänger. Vid gjutningen sätts den ofta ner i en behållare fylld med sand som stöd.

Brons eller annan gjutlegering hälls i formen – in i det hålrum där vaxet tidigare befann sig. Efter gjutningen slås formmaterialet bort, kärnmaterialet knackas ut, kärnstyrningar avlägsnas och gjutkanaler skärs av. Till sist igensvetsas och ciseleras hålen från kärnstyrningarna. Större skulpturer gjuts i delar, som svetsas samman. Svetssträngarna ciseleras så att svetsfogarna blir osynliga och får samma yta som övriga delar av konstverket.

I följande film visas tillämpning av metoden:

Ytterligare en film som visar upp tekniken (men som kommenteras på nederländska).