Vi behöver veta hur ett material är uppbyggt för att förstå hur det beter sig, både när det tillverkas och används. Men vi behöver också veta detta för att kunna skapa nya och förbättrade material. Vi kan lära oss om mässings egenskaper genom att studera dess mikrostruktur i mikroskop.
Som allt annat är mässing uppbyggt av atomer. Dessa atomer är främst koppar och zink, och de sitter anordnade på ett visst sätt – i ett tredimensionellt mönster som kallas för ett korn. Man säger att kornen har en kristallstruktur som bygger upp mässingen. Dessa korn kan vara av olika storlek. Samma ämne kan ha olika kristallstrukturer, det kallas för olika faser. T.ex. är diamant och grafit olika faser av grundämnet kol.
De två vanligaste faserna för mässing är α och β och skillnaden mellan dessa är vilka atomer de består av och deras kristallstruktur. Kornens storlek, hur de är fördelade och vilka faser som finns beror på flera faktorer. Dessa är: vilka legeringsämnen som finns i materialet, vilka tryck- och temperaturförhållanden som råder och hur materialet har tillverkats. α-fasen har högre halt av koppar (3:1 koppar-zink förhållande), vilket gör den mjuk och står emot korrosion bättre än β-fasen. β-fasen har högre halt av zink (1:1 koppar-zink förhållande) och är hårdare än α-fas i rumstemperatur. Men vid hög temperatur är β-fasen mjukare än α-fasen, vilket är en egenskap som mässingtillverkare drar nytta av i t.ex. varmpressning, där materialet formas vid hög temperatur. β-fasen gör formningen lättare och bättre. När man blandar in legeringsämnen i mässing förändras egenskaperna för att mikrostrukturen ändras. Mer zink och järn gör t.ex. att β-fasen bildas lättare.
