1.3.1 Bildkvalitetsindikatorer
Vid radiografisk provning är det nödvändigt att känna till kvaliteten på de radiogram efter vilka objekten bedöms. För detta ändamål används bildkvalitetsindikatorer.
En i Sverige vanlig bildkvalitetsindikator är trådindikatorn (SS 114130). Den innehåller 16 trådar med diametrar från 3,20–0,100 mm och 50 mm långa. Trådarna delas ofta upp på tre skalor.
Det finns också andra typer av bildkvalitetsindikatorer, till exempel franska AFNOR-indikatorer och amerikanska ASTM-indikatorer. De bygger på att små hål i tunna plattor (1–2% av godstjockleken) skall kunna detekteras.
Materialet i trådarna eller plattorna skall motsvara det material som skall provas. En bildkvalitetsindikator placeras normalt på objektets strålsida. På filmen skall sedan en tråd eller ett hål av en viss storlek kunna iakttagas.
1.3.2 Skärpa
Med hög kontrast menar man att en liten ändring i det undersökta objektets tjocklek (till exempel håligheter i svetsen) skall ge upphov till stor ändring i filmsvärtningen.
Kontrasten är beroende av följande faktorer: Filmtyp, framkallning, filmsvärtning, använd strålningsenergi samt förhållandet mellan direkt och spridd strålning som når filmen.
En films svärtning anges som:
log för ljusintensiteten som passerar filmen / ljusintensiteten som träffar filmen.
Filmens svärtning bör normalt ligga över 1,5 och upp mot 4,0 under förutsättning att ljuskällan i betraktningsapparaten är tillräckligt stark.
1.3.3 Felskönjbarhet
En diskontinuitet måste alltid ge upphov till en godsförtunning i strålningsriktningen för att den skall ge en svärtningsförändring på filmen.
För att ögat skall kunna uppfatta en svärtningsförändring måste denna uppgå till minst 0,006. Detta gäller under goda betraktningsförhållanden.
Som exempel kan nämnas att en cylindrisk defekt i en 50 mm tjock plåt måste vara minst 0,5 mm för att kunna ses på filmen (1 % av godstjockleken). Minsta djup hos en plan defekt för att den skall kunna upptäckas på filmen är för en 50 mm tjock plåt till exempel 0,1 mm (0,2 % av godstjock- leken). Ovanstående exempel är teoretiska och i praktiken ligger felskönjbarheten ofta mellan 0,5–2,0 % av godstjockleken.
1.3.4 Granskning av radiogram
När filmen är exponerad, framkallad och torr, granskas den med hjälp av en betraktningsapparat. Den skall ge ett diffust, reglerbart ljus, som normalt skall vara vitt. Luminansen, som skall vara jämn, anpassas efter svärtningen hos den del av radiogrammet, som skall granskas.
Filmer från svetsskarvar i stål eller aluminium bedöms ofta enligt en atlas utgiven av IIW (The International Institute for Welding). Den består av ett antal filmer från olika typer av diskontinuiteter. Filmerna är grupperade i fem olika grupper efter hur allvarliga de är för bland annat svetsens hållfasthet.
Det bästa betyget: En homogen svets med enstaka obetydliga defekter av typ spridda porer, betecknas med 5 (svart).
Det sämsta betyget: Tydliga defekter i svetsens homogenitet, betingade av endera en kombination av porer, inneslutningar, rotfel, bindfel och sprickor, betecknas med betyget 1 (röd). Beroende på svetsens användningsområde brukar kravet för godkänt ligga på betyg 3 eller 4.
Filmer från gjutgods i stål, aluminium och magnesium brukar bedömas enligt atlaser utgivna av ASTM (American Society for Testing and Materials). Även här är referensfilmerna inordnade dels i typgrupper dels olika allvarlighetsgrader.
