3.3 Detekterbarhet/Kalibrering

Signalerna från givarna behandlas på olika sätt beroende på vilken typ av provutrustning som används. Det finns flera tekniker för att analysera signalerna från spolen, till exempel:

• Impedansanalys
• Fasanalys
• Modulationsanalys

I det enklaste fallet, impedansanalys, indikeras endast en ändring av impedansvärdet, men vilken feltyp som orsakat obalansändringen framgår inte. Mera avancerade provutrustningar, till exempel för rörprovning, möjliggör analys av obalansspänningen, så att man kan fastställa vilken typ av fel som indikeras. Inom stålindustrin är modulationsanalys den vanligaste tekniken.

Modulationsanalys användes när provföremålet eller givaren är rörlig. Tekniken använder ofta en differensgivare i en bryggkoppling och kan därmed göras mycket känslig för små defekter. Obalans-spänningens fasläge (jämfört med påmatad signal), som uppstår när en diskontinuitet passerar under givaren, kan analyseras.

Då olika diskontinuiteter, beroende på form och djup, påverkar givaren på olika sätt, kommer även obalansspänningen att anta olika faslägen. Därmed kan också olika feltyper skiljas från varandra. Detta kan visas på ett bra sätt genom att obalansen kopplas till en bildskärm, där dess amplitud och fasläge kan studeras.

Faslägen. Fasskillnaden mellan till exempel ut- och invändigt liggande defekter i ett rör kommer att anta olika värden beroende på deras form och storlek. Hur stor fasskillnaden blir beror på provningsfrekvensen samt tjocklek och konduktivitet hos det provade materialet. Generellt kan sägas att fasskillnaderna blir större ju högre provningsfrekvens som används.

Vid kontinuerlig provning av exempelvis rör används en skrivare för att dokumentera provresultatet. För att få en uppfattning om huruvida ett provföremål är ”provbart”, brukar man tala om det så kallade signalförhållandet, vilket är förhållandet mellan signalen från referensfelet och brusnivån.

Det är många faktorer som påverkar detta, bland annat följande:

• Typ av använd utrustning
• Givaren
• Provföremålet (driv-/matningsanordningar)
• Inställning av utrustningen, det vill säga kalibrering

Vid kalibreringen bör S/N-förhållandet ha ett tillräckligt högt värde. Detta kan åstadkommas genom att provningsfrekvens och fasvinkel optimeras. En god regel är att aldrig prova ett föremål med sämre signal/störförhållande än 3:1.

Eftersom det finns så många variabler som påverkar resultatet vid ET-provning, ställs det stora krav på kalibreringen av utrustningen. Därför krävs det någon form av referenskropp, som är försedd med konstgjorda fel, referensfel, vilka alstrar en känd signal som används vid kalibreringen.

Det är viktigt att komma ihåg, att signalen från naturliga fel aldrig helt kan efterliknas med ett referensfel. Nedan anges några exempel på vanligt förekommande referensfel:

• borrade hål
• frästa eller gnistbearbetade spår med U- eller V-profil

Oavsett vilken metod man väljer för att tillverka ett referensfel, måste referenskroppen ha samma egenskaper som det provade materialet, såsom dimension, elektriska och magnetiska egenskaper.